Jag är nog död inombords. Jag kom på det nyss. Jag har aldrig varit kär. Egentligen. Jag har aldrig känt att jag tyckt om människan mer än vad jag gjort för mina nya fina skor eller min nya praktiska väska. Det är lite hemskt egentligen.
Missförstå mig inte, min familj och vänner älskar jag över allt annat, men att vara kär i någon är fortfarande väldigt långt borta för mig.
Som många redan vet så börjar jag tycka alltmer illa om en människa ju mer jag är med den, ofta i alla fall. Men det händer inte alltid. Det beror helt på om jag känner mig bekväm med människan eller inte.
Att ha det där måstet att träffa en person är någonting jag inte vill ha, då går jag från en varm droppe till en istapp. Jag hatar det. Då vägrar jag dessutom göra mitt måste. Också beror detta på vad det är. Är det att vittna för ett mord gör jag det, men är det ett löfte om att läsa tio sidor i en bok gör jag det inte.
Ganska trist faktiskt... Men men, kommer någon så kommer någon. Och gör det inte det så är det väl jävla synd för mig då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det där var det bästa inlägget på länge. Början är fantastisk. haha.läste det för några av mina klsskamrater här, dom skrattade lika mkt som jag :D
Skicka en kommentar