"han är kolsvart med plastarm"

- så beskriver mina kusinbarn sin farfar från Gambia med armprotes.

Och jag har ännu inte kunnat släppa det uttrycket. Jag tycker det är så roligt. Tänk om en vuxen människa skulle säga så till en svart man. Om jag skulle säga det till någon. Det hade blivit sådan uppståndelse att jag hade blivit lönnmördad av någon som trott att jag var rent tagen från helvetet, eller till och med satan själv. Hade alcatraz funnits kvar hade jag fått dommen dit på fem minuter.
Världen skrattar inte längre. Det finns ingen humor, ingen komik ingenting så fantastiskt underhållande att man kan få ur sig ett "ha".
Jag baserar mina tankar på filmer ifrån 70-talets flower power och det kanske är fel. Men de som levde då och säger "det var bättre förr" kanske har rätt. Ligger det något i det? Har vi blivit så otroligt inne i vår ekonomi, skönhet och fixeringar att vi glömt av hur det känns att faktiskt leva? Att bara leva?
Det kanske var ett bättre och finare liv när man fick röka brajj utanför konsum en onsdag och ha gruppsex i en blom-sprayad volkswagen. Inte känna ett enda problem i världen. Det kallar jag tamefan att leva!