"han är kolsvart med plastarm"

- så beskriver mina kusinbarn sin farfar från Gambia med armprotes.

Och jag har ännu inte kunnat släppa det uttrycket. Jag tycker det är så roligt. Tänk om en vuxen människa skulle säga så till en svart man. Om jag skulle säga det till någon. Det hade blivit sådan uppståndelse att jag hade blivit lönnmördad av någon som trott att jag var rent tagen från helvetet, eller till och med satan själv. Hade alcatraz funnits kvar hade jag fått dommen dit på fem minuter.
Världen skrattar inte längre. Det finns ingen humor, ingen komik ingenting så fantastiskt underhållande att man kan få ur sig ett "ha".
Jag baserar mina tankar på filmer ifrån 70-talets flower power och det kanske är fel. Men de som levde då och säger "det var bättre förr" kanske har rätt. Ligger det något i det? Har vi blivit så otroligt inne i vår ekonomi, skönhet och fixeringar att vi glömt av hur det känns att faktiskt leva? Att bara leva?
Det kanske var ett bättre och finare liv när man fick röka brajj utanför konsum en onsdag och ha gruppsex i en blom-sprayad volkswagen. Inte känna ett enda problem i världen. Det kallar jag tamefan att leva!

Min amulett

Idag fick jag min första lilla lycko-, eller minnes"amulett" av min moster. Det är en liten trä bit med gångjärn och där inuti finns en bild på en munk (jag inte minns namnet på för tillfället, men kommer att komma på det snart) och på den andra sidan en bild med en text.
Det står; Due cose al mondo non ti abbandono mai: l'occhio di Dio che dovunque ti vede e il coure della mamma che sempre ti segue.
Vilket betyder något i stil med; Det finns två som aldrig överger dig, Guds ögon som vakar över dig och din moders omsorg.

Vissa kanske tycker detta låter fånigt, men efter denna sommaren kommer jag behöva detta.

Såpa blir reality

Detta program är så tråkigt egentligen men jag blöder varje gång jag ser på det. De är så vardagligt men det händer överdrivna saker också. Dåliga, tragiska saker. Men ändå lyckas de vara så äckligt lyckliga. Providence är det jag snackar om.
Där vill jag få in lite härligt såpakänsla. För visst är det härligt? Skulle det inte bli mycket roligare om man blandade Våra Bästa År med Providence? Eller Anna Pihl med Glamour? Det ultimata borde vara en reality-serie med lite inslag av Sunset Beach. The Osbournes till exempel. Kan ni se Ozzy Osbourne i svart huva springa runt och ligga med fruns mamma, få barn med henne och vara juveltjuv?
Eller kanske se Kelly Osbourne som Meg Cummings och lipa i varje avsnitt, vara tillsammans med en kille som har en död fru och en ond tvillingbror?
Jack Osbourne skulle vara Fader Antonio Torres...

Vad säger ni, är detta smarta idéer eller har jag varit ledig för länge?

"Ta mig in i dina vita lakan"

Torsdagen började i nedförsbacke, gick upp och sedan dalade den nedåt igen. Klockan stod på 8.00 och då gick jag upp. Grannen har tagit fram motorsågen och börjat med grenen från äppleträdet som slogs ner av vinden för flera veckor sedan. Jag blev förbannad av ljudet och åt en arg frukost. Sedan bar det av till frissan igen och nöjd blev jag ännu en gång! Efter detta bar det av till banken för att lösa in bankgirot jag fick i posten för några dagar sedan. Det slutade med att jag gick därifrån med ny telefonbank, kod, visa-kort och internetbank. Ni vet, så jag kan kolla mina aktier och fonder...?
Väl hemma efter lunch la jag mig i min säng för att vila lite. Då hör jag ljudet. Jag tror inte att det är på riktigt. Clownen "Det" flashar framför ögonen på mig och jag hör hans elaka, rysliga skratt. Jag ställer mig upp och inser att jag inte alls är på väg att dödaas av en clown, utan det är en glassbil som kommit! Denna fattiga fejk-glassbil med en signal som låter som en pojke i fjorton års åldern - hög och i målbrottet. Efter denna fasliga händelse är inget sig likt.

Fredagen var händelselös förutom att min övningskörning kändes som första gången. Det blev guppigt och ett motorstopp till och med. Inge bra. Inte min dag.

IDAG däremot, då jävlar! Ikväll är det fest så det bara skriker om det! Idag är det så jäkla party att röven kommer att lossna på dansgolvet.

En massa avsked

Nu är man hemkommen ifrån Gislaved. Det gick ifrån jobbet till Jackie där det hölls lite avskedsträff. Jag är avundsjuk och lite ledsen på samma gång. Det ska bli tråkigt att inte träffa henne på länge nu ju. Det är låååångt bort också!
Skulle vara läskigt tycker jag att flytta iväg så långt. I och för sig är det bara till jul, men det är ändå tre-fyra månader! Hon och M kommer ha det så roligt tror jag, därför är jag avundsjuk.

Imorgon skall jag in till Gislaved och träffa moster igen. Katja opererades idag och vi har inte hört någonting. Är nervös över vad som hänt - och vad som kan hända.
Man vet ingenting. Man bara cirkulerar och väntar på att se om det går över eller ej, det måste det göra. Men jag kan inte hjälpa att vara rädd.
Hörde låten, jag lyssnade på konstant i tre dagar efter att jag fick veta om cancern, innan. Joshua Radin - Closer. Efteråt kom Joshua Radin - Winter.

and i remember the sound
of your november downtown
and i remember the truth
a warm december with you
but i dont have to make this mistake
and i dont have to stay this way
if only i would wake

På jobbet

Här sitter jag med en karelsk pirog och ananas med vanilj kesella till efterrätt. Med lite kanel på pirogen tänker jag på julen och längtar så mycket dit. Att fira jul är det bästa jag vet. Men att äta ananas med lite Sinatra i lurarna är inte så pjåkigt det heller!

It just feels so cold

Jag är nog död inombords. Jag kom på det nyss. Jag har aldrig varit kär. Egentligen. Jag har aldrig känt att jag tyckt om människan mer än vad jag gjort för mina nya fina skor eller min nya praktiska väska. Det är lite hemskt egentligen.
Missförstå mig inte, min familj och vänner älskar jag över allt annat, men att vara kär i någon är fortfarande väldigt långt borta för mig.
Som många redan vet så börjar jag tycka alltmer illa om en människa ju mer jag är med den, ofta i alla fall. Men det händer inte alltid. Det beror helt på om jag känner mig bekväm med människan eller inte.
Att ha det där måstet att träffa en person är någonting jag inte vill ha, då går jag från en varm droppe till en istapp. Jag hatar det. Då vägrar jag dessutom göra mitt måste. Också beror detta på vad det är. Är det att vittna för ett mord gör jag det, men är det ett löfte om att läsa tio sidor i en bok gör jag det inte.
Ganska trist faktiskt... Men men, kommer någon så kommer någon. Och gör det inte det så är det väl jävla synd för mig då.

It's time for a new era - but what if I don't want it?

Jag sitter här i min säng. Jag har varit slö hela dagen och haft migrän mer eller mindre hela dagen. Jag har tittat igenom gamla blogginlägg man hade på lunarstorm. Jag skrattade åt mycket, men blev också väldigt sentimental och ledsen över det jag läste. Jag påmindes över hur bra jag hade det en gång i tiden. Den Lovisa jag var då. Om sanningen ska fram - jag saknar henne. Det var bara en massa skratt, händelser och ett liv.
Dessa inlägg skrev jag 2005 vilket betyder att det var ettan i gymnasiet. Minns ni förväntningarna? Hoppen och drömmarna? Man tänkte inte, man flöjde med strömmen och gjorde det som behövdes. Dreamhack Winter 2005, The Donuts, Insparkarna, Manamana-mupparna, musiken, festerna och framförallt människorna. Jag saknar det. Mina vänner.
Jag sitter här och lyssnar på Amy MacDonald och hon sjunger "There's always something on her mind, Every single day But now she's lost her way And where does she go from here?" samtidigt tittar jag i min studentmössa och känner att nej, kanske man inte är redo för världen trots allt...

Udda funderingar

Nu är sommaren över och kanske lite dags att leta upp någon man kan mysa med. Då tänker jag alltid alldeles för långt och funderar över daterna.
Om man går ut och äter, vad ska man då äta?
Tar man spaghetti så blir det väldigt gott och casual luxury (baserat på att man inte beställer bolognese), men är man som jag så delar man inte på spaghettin. Finns det då något sätt att äta spaghetti på ett fräsht sätt? Utan att få sås och kanske till och med en liten tomatbit på kinden?
Potatis är out of the question. Det finns inget tråkigare alternativ. Visst är det gott som potatismos, men det beställer man bara om det är plankstek. Och är det inte det - uteslut allt med potatis. För finns det egentigen någon osexigare mat?
Tänk dig en tallrik med potatis. Som på bilden nedan. Hör du "hey sexy, gräver du fram mig kan jag alltid gräva under din kjol"? Eller någonting liknande. Om jag skulle sitta med en kille som äter potatis skulle jag bara se framför mig en kille som bara har denim-hängslebyxor på sig utan tröja och med en keps där skärmen liknar Jesper Parneviks och hur han böjer sig ner och drar upp potatisen ur jorden, lugna tag i början men tyngre ju mer den släpper efter. Jorden flyger upp och kanske får han lite i pannan som gör att han blir lite sotig.



Nej, potatis är inge bra.
Ris - det är ganska enkelt. Ganska bra. Så länge man inte har en slafsig sås till.

Ja, det är svårt att vara på date.

Sweet dreams are made of cheese

Nu är det klippt! Vad tycks? Det var roligt att se folks reaktioner för det är ju en sån stor förändring. ^^