Lasse Stefanz intar scenen och plötsligt förvandlas allt till en Metallica-konsert. Människor trängs, hoppar, skriker och gapar. Dansgolvet ser ut som karusellen tekopparna. Äldre män vägrar bjuda upp kvinnor i deras ålder och under två låtar har jag fått 5, 40-åriga män efter mig som vägrar acceptera ett nej. Råkar man få ögonkontakt om så för en knapp sekund, är man körd. Killen kommer att komma fram hur ignorant du än är.
När jag satt ner kämpade jag för att se förbannad ut så att en man inte skulle fråga, men jag såg honom närma sig ett steg var tredje sekund. Jag vred bort huvudet lite för varje steg han tog, men allt förgäves. Den tunnhårige mannen med glasögon lika gamla som bandet och med svetten droppande så pass att jag såg en droppe släppa hans ansikte och falla till marken, han frågade "om lov" dessutom. Jag gjorde mitt bästa för att inte se alltför äcklad ut, drog upp leendet och körde på "nej tack, jag dansar inte". Smilet kändes nästan som studentdagen, påklistrat och tvingat.