Kom nyss hem igen efter att ha varit på biblioteket i spaning efter en bok. Men eftersom jag inte visste vilken jag var ute efter eller vad jag kände för att läsa så stod jag vid bordet med 40 olika böcker uppradade, de som är mest lästa. Började läsa lite på baksidan av sådär 10 av dem, 5 stycken öppnade jag men kunde lik förbannat inte hitta någon jag ville läsa. Till slut blev det pinsamt att stå där medan biblotekarien som sprang fram och tillbaka sneglade på mig. Han var dessutom ganska snygg så kanske stog jag kvar där lite extra länge för att känna blickarna. Men till slut gick jag därifrån och vandrade fram och tillbaka i hyllorna endast för att inte stå på samma ställe hela tiden och skrika ut "vilsen" i kroppsspråket - fastän jag var det bland alla böcker.
Jag stog i hyllorna och tittade på några böcker endast för att i tankegångarna gå igenom vilken som var mest intressant vid bordet. Det gick inte så jag gick fram till den lilla hyllan bredvid bordet för att se efter där. Då kom han fram, den snygge biblotekarien. "Säg till om du behöver några tips" sa han. Han hade ett stort och jättefint leende - men världens osexigaste röst. Han lät som Ben Stiller skulle låta om man sparkade honom riktigt hårt i skrevet. Ljust och mesigt. Jag bestämde mig fort för att säga "nejdå, det är ingen fara" trots det fantastiska leendet.

Jag greppade tag i vilket bok som helst och ville bara ut därifrån. Men självklart var en seg tant före mig med tio tidningar och två böcker att låna, så självbetjäningssystemet slutade fungera och ångesten trängde sig på för att jag troligen var tvungen att höra ännu mer av rösten som bara skar i mig. Men jag provade maskinen, den fungerade och jag i princip rusade ut.

Nu sitter jag här med Émilie Zola's bok Thérèse Raquin och jag vet inte ens vad den handlar om.