Nu har jag uppnått min gräns för frustration och ångest.

Finns det någonting värre än känslan och vetskapen att en finne mitt i fejjan är på väg? Mellan ögonbrynen är en landmina plantad utan min vetskap och tillåtelse. Det är inbrott på privat mark. Jag står inte ut med undran och väntan på NÄR ska den sprängas?