Katter - good or evil?

Jag har jobbat en massa konstiga och långa tider därav den snåla uppdateringen.

På jobbet finns det i alla fall en katt. En såndär katt jag drömmer om, fet och grå-vit. Han ser ut som en rundare version av katterna i de gamla Whiskas kattmatsreklamerna. Det jag menar med en rundare version är att katten, Fritz, har ett halsband och allt jag kan säga är att man vet inte att det finns där om man inte lyfter på valkarna.
I alla fall, denna katt har jag försökt kela med hur många gånger som helst, men han vägrar. Han fnyser, skriker och försöker klösa ut mina ögon så fort jag kommer nära. Om han ligger på en stol och jag sätter mig på stolen bredvid ger han mig The Look. I en sci-fi film skulle laser spruta ur hans ögon och jag skulle smälta ihop till en pöl på golvet. Han följer minsta lilla rörelse.
Men i lördags så var jag först på plats på jobbet vid 7.30 så det blev jag som var tvungen att mata honom - men jag ville vägra. Men efter att han fjäskat något otroligt så gav jag honom lite räkor trots allt. Efter detta har jag kunnat klappa honom på huvudet utan att han blivit förbannad. ÄNTLIGEN framsteg!
Igår satt jag i soffan och då hoppar lille Fritz upp i soffan och sätter sig i mitt knä! Jag blir hur glad som helst över att få kela lite med denna urgulliga katt. Han börjar dessutom att slicka lite på min tröja. Jag smälter lite grann och gosar ännu mer med honom. Vad jag inte visste var att jag inom ett par sekunder skulle få en mycket obehaglig överraskning.
Han ställer sig upp och börjar trampa lite på mig och jag tänker bara att han byter väl ställning, men icke. Han ser mig rakt in i ögonen och börjar sätta på mitt ben!

Jag ville att katten skulle tycka om mig, men inte såhär.